Pimpelutrustning för put and take

Det är minus tolv på parkeringen och isen ligger blank nedanför granskogen. Du tar av vantarna för att knyta, och efter tre minuter förstår du varför pimpelfiske inte är en sommartur med ryggsäck. Du sitter stilla. Händerna ska både pimpla och hålla värmen, hålet fylls av isgröt så fort du lyfter borren, och när fisken rusar ska du kunna ge lina utan att tappa greppet i fingrarna.

Du behöver inte en hel hylla från butiken första gången. Du behöver det som tar dig hem, det som gör att du orkar sitta, och en tydlig gräns för vad som kan vänta. Vilket spö du ska välja i detalj ligger under bästa pimpelspö. Hur du borrar går vi igenom under isborr. Hur du bär dubbar och pik ligger under isutrustning.

Ingen pulka eller overall gör isen säker. Vi bedömer inte isläget för något vatten.

Vad som måste med, vad som är skönt och vad som kan vänta

Det som måste med är det som tar dig hem och det som gör att du kan fiska: giltigt fiskekort som gäller på is, isdubbar runt halsen, ispik, kastlina, isborr, isskopa, ett pimpelspö som kan ge lina, lina som inte suger vatten, några beten, något torrt att sitta på, och kläder så att du orkar en timme till när hugget kommer sent. Utan det är du antingen osäker eller frusen, och då fiskar du inte.

Det som är skönt att ha är det som gör att du stannar: stolryggsäck eller liggunderlag, extra vantar, termos, spade, håv, avkrokare, extra lina och broddar på blankis. Det är ofta skillnaden mellan tjugo minuter och tre timmar.

Tält, ekolod, skoter, tre extra spön och den stora pulkan med kåpa kan vänta. De lönar sig när du redan vet att du trivs på isen, eller när avståndet till vattnet är långt. De gör inte fisken hungrigare.

De flesta put and take-dammar ligger nära en väg, och då räcker hink och ryggsäck. Pulka och skoter hör till de vatten där du släpar över sjön, inte till varje damm i skogskanten.

Spö

Ett styvt abborrspö utan rulle är fel verktyg. Regnbåge och röding rusar, tar lina och skär mot iskanten. Du behöver kunna ge och ta, och en topp som visar pet utan att du gissar.

Utgångspunkten för ädelfisk är ett spö på ungefär 50–90 centimeter med liten haspel- eller isrulle, det som i handeln kallas två till tre fot. Du pimplar med toppen, hugger med handleden och drillar med rullen. Bromsen ska gå att släppa utan att du tappar spöet i hålet, och när fisken tar ska du kunna ge lina i ett andetag i stället för att stå med nystan på isen. Det korta spöet är gjort för att du sitter nära hålet och styr huvudet mot öppningen, inte mot en strand trettio meter bort.

Ett klassiskt pimpelspö med spole och knapp, där du släpper lina med tummen, fungerar om spolen är stor nog och linan inte för tunn. Det är lätt och billigt. Nackdelen kommer i rusningen: linan ligger på isen, fryser fast i slasket och trasslar runt stöveln. Många som börjar så byter till rulle efter den första stora fisken, inte för att spolen skulle vara fel i sig utan för att ädelfisken tar mer lina än en abborre.

Mormyskaspö med spröt är det tunna, känsliga spöet där toppen skvallrar om pet. Du ser hugget innan du känner det. Det är rödingens och den passiva dagens redskap, inte det du tar till en jagande regnbåge på balanspirk. En twintip med utbytbar klinga och mormyskatopp på samma handtag är ett sätt att slippa två hela spön i hinken. Du byter topp, inte hela lådan.

Ett spö räcker första säsongen om det har rulle och en topp som ger efter. Två spön lönar sig den dagen du vill ha balanspirk i ena hålet och mormyska i det andra, om säljaren tillåter mer än ett redskap. Många put and take-vatten gör det inte. Läs kortet innan du borrar två hål för att det är så man gör på andra sjöar.

Lina

Vid pimpel är klassisk nylon eller fluorocarbon bättre än flätlina. Flätan suger vatten, fryser till en styv vajer och skär in i händerna. Nylon och fluorocarbon tar inte vatten på samma sätt, och elasticiteten är en fördel när du sitter tätt inpå fisken: den tar stöten när den skakar i hålet.

Till regnbåge behöver du inte tävlingslina. Runt 0,22–0,28 millimeter är en vettig utgångspunkt, och många fiskar tryggt kring 0,25. Tunnare fryser lättare och skavs av mot iskanten. 0,16 som till abborre är för klen när en grov fisk tar i. Till mormyska, där betets gång styrs av linans tjocklek, kan du gå ner mot 0,16–0,18, men då är du försiktig i drillningen och har ett hål som är stort nog.

Knyt hemma. På isen har du vantar och stela fingrar. En extra tafs i fickan, färdig med svirvel, är mer värd än en extra pirk du inte kan knyta på.

Isborr, isskopa och spade

Borren är inte en detalj. Hålet är den enda vägen upp för fisken, och för en stark regnbåge är 110 millimeter trångt. 150 millimeter är en vettig utgångspunkt för ädelfisk. 130 är lättare att veva men ger mindre marginal. 200 är det du vill ha när vattnet sätter ut grov fisk, till priset av mer jobb. Vev räcker på en liten damm. El lönar sig när isen är tjock eller när du borrar om hela tiden. Skär, längd och kyla går vi igenom under isborr.

Isskopan, den många kallar sked eller isslev, är det redskap du använder mest efter borren. Du borrar, och hålet fylls av isgröt. Öser du inte ser du inte linan, linan fryser i sörjan och du trampar i kanten. Välj en skopa som ryms i hålet, ungefär 10–12 centimeter i diameter till ett 150-hål, och ett skaft du kan hålla med vante. Metall rensar hårdare is, plast är lätt och skonar linan. Utan skopa fiskar du i slask. Den är borrets andra hälft, inte lyx.

En liten spade är inte till fisket. Den är till snön på parkeringen, till drivor som döljer kanten och till att skotta rent runt hålet så att du inte sitter i smältvatten. På blankis kan du lämna den. Efter ett snöfall är den värd sin vikt: du ser hålet, du sitter torrt, och du trampar inte isgröt tillbaka i öppningen.

Hink, stolryggsäck, stol och väska

Du sitter stilla i kyla, och underlaget stjäl värme fortare än luften. En barmarksstol utan isolering kyler rumpan mot isen. Det som spelar roll är hur du kommer dit, hur länge du tänker sitta, och om knäna orkar resa sig med borren i handen.

Pimpelhinken är klassikern. Du bär borren i den, sitter på locket och har lådan i botten. Den är billig, stadig och låg – för låg för den som har ont i knäna, och kall om du inte har ett liggunderlag eller en skumskiva mellan rumpa och lock. Hinken räcker när du parkerar vid dammen och går trettio meter.

Stolryggsäcken är ryggsäcken som fälls ut till en stol. Sitthöjden ligger ofta runt 40–45 centimeter, vilket gör det lättare att resa sig. Där finns fack för termos, burkar och vantar, och händerna är fria till pik och borr. Det är det naturliga steget när du går från bilen och vill ha ordning. Välj en med anständig sits, inte en tygbit på två pinnar som sjunker ihop när du sätter dig, och se till att borren inte river tyget. Skärskyddet ska sitta på.

En friliggande pimpelstol med tyg eller plast är skönare över tid, men den tar plats och välter i blåst. Isolera sitsen. En stol utan underlag på is är bara en kallare hink. En del stolar har fack under sitsen och blir då både stol och låda, vilket är praktiskt om du sitter stilla och tungt om du flyttar hål var tionde minut.

Liggunderlag eller sittunderlag hör hemma även i hinken. Skum mot isen är skillnaden mellan tjugo minuter och tre timmar. Ett tunt liggunderlag under fötterna gör samma sak för tårna. Kalla fötter tar över hela passet.

Väskan ska inte vara en sommarfiskelåda du släpar i snön. En hård låda med fack håller pirken från att trassla, men den är kall och klumpig. En mjuk väska med avdelare går att bära på ryggen. Det du behöver öppna med vante ska ligga överst: ask, avkrokare, extra vantar. Extra kläder och matsäck kan ligga längst ner eller i pulkan.

Pulka

Pulka är inte lyx på en femhundra meters gång från parkeringen. Den är hur du tar borr, overall, termos och extra kläder utan att ryggen tar stryk, och hur du får med ombyte om du går långt över is. Välj en låg pulka med kåpa så att snön inte fyller den, och ett rep som du kan släppa. Packa tungt lågt, borren med skärskydd, och dubbarna på dig – inte i pulkan.

En öppen pulka utan kåpa fylls av drivsnö och blir en släde av slask. En för hög pulka vältar i sidvind. Dra den i ett spår du redan har pikat, inte rakt ut mot vassen för att det ser närmare ut.

På skoter ska kapellet på en kopplad pulka vara öppet, så att den som åker i den tar sig ur. Det är Issäkerhetsrådets råd, inte en detalj i produktbladet.

Isfisketält

Isfisketält, de pop-up-tält som spänns över hålet, stänger vinden och gör stillasittandet uthärdligt. På en liten, öppen damm i sidvind kan tältet vara skillnaden mellan att pimpla och att ge upp. Du sitter i lä, händerna fungerar, och kaffet stelnar inte på tio minuter.

Nackdelarna är verkliga. Du ser inte vak runt om, du blir sen med att flytta hål, och kondens droppar från taket ner i nacken. Ett tält på svag is är en fälla: du sitter tyngre, du hör sämre, och du tar längre tid på dig att komma ut. Sätt det först när du har bedömt isen och tänker stanna, och ventilera så att du inte sitter i dimma. Tält är komfort. Det är inte ett tak som gör isen säkrare.

På put and take där du går trettio meter från bilen är tältet ofta överkurs. Där du sitter tre timmar i nordanvind är det en del av fisket.

Händer, fötter och stillasittande kyla

Pimpel är stilla. Kylan kommer inifrån stövlarna och ut genom fingrarna som knyter, och det är inte samma kyla som när du går på skare.

Vantar ska du ha, men inte bara ett par. Innerst en tunn handske så att du kan knyta, ytterst en stor vante som du trampar i mellan hugg. Pimpelvantar med fällbart finger är gjorda för just det: pimpla med grepp och gömma fingrarna när du väntar. Ullfrotté närmast huden, och ett extra par i innerfickan, för det första paret blir blött av isskopan. Värmedynor i vantarna är inte fusk. Bar hand i minus femton är tre minuters arbete och sedan en timmes återhämtning.

På fötterna vill du ha tjock sula, extra sula och extra strumpor i fickan. Stålhätta kyler. Våta strumpor byter du innan tårna slutar svara. Broddar på blankis så att du inte glider i hålet – det är lättare att ramla i ett hål än man tror när sulan är slät och isen är spegel.

På kroppen overall eller lager med vindtätt ytterst, och mössa. Du tappar mest värme när du sitter med bar nacke och stirrar i hålet. Välj en halsduk som inte fastnar i borren, och inte bomull närmast kroppen: den blir kall när du svettas på vägen ut och sedan sitter stilla.

När du tar skoter till sjön

Många put and take-vatten nås med bil och en kort promenad. Skoter är aktuellt när vattnet ligger bakom skare, på större is eller i norr. Då är skotern ett fordon på is, inte en ryggsäck.

Skotern är tung, snabb och högljudd. Du hör inte isen varna, och du kan vara långt från land när det brister. Issäkerhetsrådet säger att du inte ska köra ensam, att du ska hålla avstånd mellan skotrarna, ha lyset på även dagtid, bära hjälm, ha ombyte, bära isdubbar runt halsen och ha räddningslinan åtkomlig. Undvik okända vattendrag och mörker på oruskad is. Planera vägen, och fråga lokalt om du inte känner isen.

Tumregler för tjocklek är grövre än för gående. Ungefär 10 centimeter kärnis är ett vanligt riktvärde för en person till fots under säker is. För skoter talar försäkrings- och isråd om tjockare kärnis, ofta kring 15 centimeter som minsta riktvärde, och mer vid släp, stöpis och snöis. Det är fortfarande tumregler, inte ett kvitto. Vi mäter inte din sjö.

Packningen på skoter är densamma, plus ombyte i vattentät säck, extra lina, spade, hjälm, och att dubbarna sitter på kroppen innan du rullar ut. Pulka med öppet kapell. Kör inte över in- och utlopp, vass och sund för att det ser närmare ut till dammen. Stanna inte länge på samma tunna fläck. En skoter som står stilla belastar isen hårdare än en som rullar.

Ekolod och vippa

Ett ekolod med isläge, en givare du släpper i hålet, visar djup, om fisk kommer mot betet och om den vänder. Det är ett hjälpmedel, inte en magiker. Ser du att fisken tittar och vänder är det presentationen som är fel, inte att vattnet är tomt. På en liten put and take-damm där fisken går runt kanten räcker det ofta att borra om. På större, djupare vatten sparar det hål. Telefonen och skärmen dör i kyla, så ha powerbank i innerfickan och räkna med att batteriet i ekolodet halveras en kall förmiddag. Ekolod är valfritt. Det ersätter inte att du flyttar.

Spöhållare med vippa och bjällra hör till passivt ismete: flera hål, agn som ligger, kaffe tills det pinglar. Det är ett annat fiske än att hålla balanspirken i rörelse. På put and take är det ofta ett redskap som gäller. Läs kortet. Får du fiska två kan ett stilla hål med räka och vippa komplettera det aktiva, men vippan ersätter inte att du tittar, och bjällran i motvind hör du inte. På en liten damm med folk runt om är tre vippor dessutom ett sätt att trassla i andras linor.

Bete, landning och det som ligger i fickan

Du behöver inte trettio askar. En balanspirk med lite fart är en enkel start efter regnbåge. Mormyska när det är stilla. Pirk och rödingblänke när du vill synas på djupet. Maggot och räka i burk som inte fryser fast i fickan – innerfickan, inte hinken på isen. Mask och räka där reglerna tillåter agn. Där naturbete är förbjudet får du hålla dig till naket bete. Deg som flyter i öppet vatten är en annan historia. Under isen är det metall, agn och djup som styr.

Ta med en håv med kort skaft så att du inte lyfter en kilofisk genom kanten och tappar den, avkrokare eller peang, kniv att avliva med, påse till fisken i stället för jackfickan, extra lina och solglasögon mot blankis.

Termos och något att äta. Blöta vantar och kyla gör att du ger upp före fisken. Det är den vanligaste anledningen till tom hink, inte fel pirk.

En tänkbar packning första säsongen

Isdubbar, pik, kastlina och telefon vattentätt. Borr på 150 millimeter, isskopa, pimpelspö med rulle, extra tafs, balanspirk, mormyska och agn om det är tillåtet. Hink eller stolryggsäck, liggunderlag, två par vantar och termos. Fiskekort. Sällskap.

Resten köper du när du vet att du fryser på just det sättet, eller när du släpar över en sjö i stället för över en parkeringskant.

Hur du använder packningen ligger under första pimpelturen. Om du ens ska gå ut ligger under säker is.